.

Anledningen till det dåliga bloggandet, likväl som anledningen till uteblivna dater med vänner och familj beror deös på tidsbrist men framförallt på utebliven lust. Hur kan man inte ha lust att träffa sina vänner och sin familj undrar ni? Heter man Sofia Hökby mår man inte alltid så jävla bra. Återigen är jag där - på kanten. Jag ser stupet framför mig, stupet som leder långt ner till avrunden. Stupet som leder ner till någonting jag inte vet vad det är men någonting som jag vet är mörkt. Jag har varit här förut, så många gånger. Senast sommaren 2011. Den gången då jag ramlade ner. Jag var med om någonting jag inte ens önskar min värsta fiende men samtidigt så kunde jag inte se vad det var. Jag vet bara att det var mörkt, kallt och läskigt. Så jävla läskigt. Däremot hann jag inte falla så långt för jag blev räddad på vägen ner och det är jag sjukvården evigt tacksam för.

 

Det svåraste med det här är att förklara för omvärlden hur det känns att ha ångest och panik. Min handläggare kunde inte kalla mig deprimerad för det var inget jag var. Jag kom till mina samtal glad och full med energi - precis så som jag är. Det är där andra människor ofta missförstår mig och tycker att jagsäger emot mig själv. Hur kan jag vara glad och possitiv samtidigt som jag varendra kväll ligger och vrider mig i gråt för att jag är så ledsen? Antingen är det tidigare erfarenheter och minnen, eller så är det medfött. Min kropp (eller hjärna) är full av ångest och oro och efter 20 år kunde jag inte hålla det inne längre. Jag kan inte hantera min ångest och min rädsla. Det är det som är mitt problem. Eller snarare - det är det som är jag och som har blivit ett problem för mig.

 

En annan grej man ofta misstförstår mig på är hur jag kan säga att jag är den lyckligaste tjejen i världen samtidigt som jag ofta gråter i min pojkväns knä. Det är inte alls samma sak och min lycka och min ångest hör inte ihop. Jag är lyckligast i världen med Daniel men min hjärna mår inte alltid så bra. Nu låter det som att jag är sådanhär alltid och det får ingen någonsin tro. Detta är symptom som kommer till mig under stress eller under förändringsperioder.

 

Just nu är det mycket som händer i mitt liv vilket gör att jag har hamnat här igen. På kanten. Min hjärna vill falla - det är det lättaste alternativet. Faller jag ner så slipper jag tänka för då blir det helt plötsligt okej att må som jag gör. Då går jag med på att jag är sjuk och att jag inte klarar det här själv. Min kropp vill stå här på kanten - det är det alternativet som är varken eller. Att känna hur vinden ena dagen trycker mig bakåt, tillbaka upp på land, och den andra dagen tyrcker mig framåt, mot stupet. Att inte veta hur det ska kännas från den ena dagen till den andra och låta tiden bestämma över sin egen gång. Mitt hjärta vill kliva tillbaka in på land - det absolut svåraste men bästa alternativet. Stå på land och känna mig trygg varenda dag. Inte tveka en sekund på någonting, inte vara orolig eller rädd för det minsta och veta att jag klarar allt på egen hand. Med mitt hjärta menar jag tre saker. Min kärlek, mitt hjärta och Daniels hjärta. För hur kommer det sig att lilla jag, som kräver så mycket mer energi av min omvärld än vad jag ger dem har hittat en pojkvän som förstår mig och som förstår allt det här trots att jag svarar att jag inte vet på både vad som är fel, vad som tynger mig, hur jag mår och vad vi ska göra åt det. Hur kommer det sig att jag av alla människor har hittat en pojke som spenderar timmar på att trösta sin gråtande flickvän när hon inte ens kan uttycka sig och förklara vad det är som gör henne ledsen? Han bara gör det, min älskade pojkvän bara gör det. Det är helt otroligt!

 

Även om det är mörkt, kallt och jävligt läskigt just nu så är jag säker på vilket alternativ och vilken väg jag kommer välja. Även om det blir det tuffaste jag någonsin gjort och den längsta, krokigaste, guppigaste väg jag någonsin gått så vet jag att jag med hjälp av mitt hjärta, min kärlek och min älskade pojke en vacker dag i vår kommer hitta fram. och min vackraste prins, lova att du står ut med mig tills dess ♥ Jag kommer älska dig för evigt, i nöd och i lust.

Ibland glömmer jag bort att andas. Eller ganska ofta gör jag det. Jag får alldeles för lätt panik för ingenting eller för saker jag inte kan styra över. Jag mår illa när jag tänker på att det är någon annan som bestämmer över min tid. Men det är väl så det är i det hårda arbetslivet..

 

Hur som helst så trivs jag superbra på mitt nya jobb och jobbade för första gången alldeles själv igår. Började 09:30, städade butiken, öppnade kl 10 och gick hem kl 16 när min kollega kom. Tog emot leveranser, öppnade post, prickade av varor, hängde ut smycken, tog emot reklamationer och sålde för flera tusen på några timmar. Under den tiden hann min chef ringa två gånger och kolla att jag levde och undrade om jag hade panik. Precis innan jag gick hem ringde hon även en tredje gång och sa att en av mina kollegor är sjuk och undrade om jag kunde ta hennes pass. Självklart sa jag ja utan att tänka mig för och så blev 20 timmar på fyra dagar 32 timmar på 6 dagar denna vecka. Så mycket vägrar jag jobba i fortsättningen men det får gå för den här gången och pengar är alltid pengar. Kom hem till ett fullt hem á mamma, john och mormor efter jobbet och efter en stund även min älskade pojke ♥ Vi åt mysig måndagsmiddag med familjen innan vi däckade i soffan framför outsiders och paradise hotell innan vi sen däckade i sängen.

 

Imorse var vi hurtiga och gick upp 06:30 för att åka till gymmet innan daniel började jobbet. Efter det åkte jag hem och har redan gjort miljarder av grejer. Snart är det lunchtajm och sen jobb igen. Smajsigt.

 

 

 

 

 

 

 

+ 13 timmars jobb!

Idag var första dagen på vårt nya liv, på riktigt. Jag var ledig men Daniel började 9:30 imorse. Så 7:30 ringde klockan och eftersom jag är världens snällasre flickvan (+ledig idag) så gick jag upp, gjorde frukost och väckte min trötta lille en kvart senare. Så när han kom upp stod frukosten uppdukad på bordet, DN Sport låg framme och de levande ljusen tända. Herregud, nästan så att jag blir kär i mig själv. Haha.

 

När han hade kommit upp och iväg började jag städa hela lägenheten. Det började med att jag såg hur skitigt det var överallt igårkväll så kl 9 på morgonen hade jag damsugit överallt, skakat mattor, skurat hela badrummet och bytt sängkläder, haha. Belönade mig sen med att åka till gymmet för ett riktigt kickass-pass och ett kickass-pass blev det. Jag vet inte varifrån min energi kom men efter 1 timme och 5 minuter på löpbandet hade jag helt plötsligt sprungit 11 km. Märkte knappt hur tiden gick. Love it!

 

Spenderade resten av förmiddagen och eftermiddagen framför tv'n, har betat av sjukhusserie efter sjukhusserie. Nu har jag precis gjort mig i ordning och ska bege mig in mot stan för att möta upp min pojke som slutar om 1 timme. Därefter bär det av till Väsby ♥

 

Igår var som sagt första dagen på nya jobbet. Vet knappt vart jag ska börja om jag ska förklara hur det var. Jag är van att jobba i butik och jag har kassavana från fem olika sorters kassa men varje gång (nu låter det som att jag byter jobb hela tiden) är det ju självklart nytt och annorlunda. Jag började i alla fall kl 11 igår och det började med att chefen gick igenom alla märken och om smyckerna var i guld, silver, rosé, stål eller metall. Hallelujah, det tog tre sekunder och sedan hade jag glömt bort allt igen. Efter bara 3 timmar fick jag jobba själv i ca 30 minuter och under den tiden hade jag flera kunder och sålde lite. kl 18, sju timmar senare, slutade jag. Då var mitt huvud ett kaos av alla nya intryck, humöret på topp eftersom att det var så kul, fötterna gråtfärdiga av allt stillastående och fredagshumöret på topp.

 

Så vad passade då bättre än att åka in till stan och möta upp min älskling för en datenight på Koh Panang där vi firade vår 4 månadersdag och att båda har fått jobb ♥ Det var en riktigt bra dag och världens bästa kväll! Idag vaknade vi vid 8-tiden och åkte direkt till gymmet efter lite frukost. Jag körde en timmes förbränning på löpbandet och crosstrainern. Ikväll blir det middag och bio med bästis!

 

Imorgon börjar jag jobba och idag fick min älskling jobb ♥ Jag börjar med en mjukstart och jobbar 7 timmar imorgon och sedan inte förens på måndag och tisdag 4 timmar. Men jag är ändå nervös. och rädd. Sjukt rädd.

 

En annan sak är att jag idag bestämde mig för att gå med i Tobias Registret och blir därmed frivillig stamcells-/benmärgsdonator. Det betyder att jag vid ett eller fler tillfällen kommer donera benmärg till någon jag inte vet vem det är. Att donera stamceller är inte som att lämna blod, vilket tar 20 minuter och ger lite ev. yrsel. Detta gör man antingen genom att först ta hormonsprutor i en vecka som ger bieffekter iform av influensaliknande känsla och sedan en en dag på sjukhus där de snor ca en liter blod från en. Eller genom att de tar benmärg från en under narkos. Skitläskigt och inte helt risktfritt. Men jag tvekar inte en enda sekund. Jag är glad över att kunna hjälpa till, på det sätt jag kan!

 

 

 

 

 

Det ha inneburit myskvällar, finmiddagar hemma, födelsedagsmiddag, datenights och vapianodate med Lexie & Danne. Dessutom har Daniel fått massor med jobberbjudande och idag var första intervjudagen av tre (och fem intervjuer) och det har gått såå bra för honom. Världsbäst! Så imorse var första gången vi gick upp före kl 09. Höll på dö. Var inne i stan kl 10 och medans han var på intervju krigade jag på gymmet. 9 km på 45 minuter. Soooom jag har längtat efter att springa, har inte kunnat göra det på flera veckor då jag får så himla ont i benet så fort jag börjar jogga. Kan inte säga att det har gått över än heller men idag stod jag inte ut längre, spring-suget tog över. Mötte upp honom när han var klar, åkte hem och åt lunch och kollade på film innan det var dags för nästa intervju. Då passade jag även på att åka till farsta för ett ärende och nu är jag hemma igen. Ska snart äta lite middag och kolla på Farmen äääääntligen) och Inkognito. Imorgon är det shoppingdate med Lexie som gäller och på onsdag kommer äntligen min mamma hem igen. Efterlängtad så in i helvete ♥