Jag har inte skrivit här sen i april. Det är snart ett halvår sedan. Holy Jesus, eller nått..
Jag tror inte att jag tänker fortsätta skriva heller, eller iallafall inte dagligen, för det har varit rätt skönt att ha en sak mindre att tänka på, bloggen. Och det är just därför jag tänker skriva nu, för att jag ska berätta en sak som handlar just om det, att slippa tänka så jävla mycket. Om någon vecka kommer mitt liv att förändras. Jag kommer bli så oerhört ledsen och besviken men samtidigt enormt jävla lättad och glad på samma gång. I min hjärna går det där inte ens ihop, men det kanske det gör i era. Låt oss hoppas.
Jag har levt i 22 år och jag har älskat varenda minut av dessa och jag hoppas att jag mina resterande 78 år kommer att älska varenda sekund ännu mer. För det är nämligen så att jag under några veckor (plus flera års psykoterapi och flera månaders väntetid på en utredningsplats) gjort en utredning. Den pågår fortfarande på Rosenlunds sjukhus men är förhoppningsvis snart klar. Jag har troligtvis ADHD. Idag var min mamma på intervju hos min läkare. Jag har ADHD, damp. Eller nää, inte damp, men Adddd...hhhhdddd. Förstår ni att jag har levt i 22 år utan att ha vetat om det. Jag har levt i 22 år med uppmärksamhetsstörningar, hyperaktivitet både fysiskt och psykiskt (varför tränar jag 6 ggr/veckan frivilligt annars?), rastlöshet som visar sig som tics och konstanta rörelser i ben och armar, fingrar och tår. Jag vet att ni vet att jag alltid sitter och pillar med mitt hår, varför tror ni jag gör det? Jo för att jag inte kan sitta helt still, jag kan verkligen inte. Ni tror att jag sviker er eller inte orkar träffa er eller vara med er, varför tror ni jag gör det? Jo för att jag inte kan strukturera min tid i huvudet. Varför tror ni att jag går när jag är klar? Jo för att jag kan inte vänta. Jag kan inte. Det är inte med flit och jag hoppas att ni förstår det. Tänk om någon hade sett det här redan när jag var liten, tänk om någon hade observerat mig och mina handlingar redan som barn. Tänk om.... tänk om jag redan som liten hade fått hjälp i skolan. Då hade det inte varit som det är nu. Då hade jag fått bra betyg, då hade jag kunnat fullfölja min universitetsutbildning, då hade jag skonat så många av mina vänner från min "dåliga attityd" och "respektlöshet". Om någon hade sett det här under min barndom så hade jag kunnat skona mig själv från mitt självdestruktiva beteende under hela min tonårstid fram till nu. Då hade det varit så himla annorlunda.