.

Anledningen till det dåliga bloggandet, likväl som anledningen till uteblivna dater med vänner och familj beror deös på tidsbrist men framförallt på utebliven lust. Hur kan man inte ha lust att träffa sina vänner och sin familj undrar ni? Heter man Sofia Hökby mår man inte alltid så jävla bra. Återigen är jag där - på kanten. Jag ser stupet framför mig, stupet som leder långt ner till avrunden. Stupet som leder ner till någonting jag inte vet vad det är men någonting som jag vet är mörkt. Jag har varit här förut, så många gånger. Senast sommaren 2011. Den gången då jag ramlade ner. Jag var med om någonting jag inte ens önskar min värsta fiende men samtidigt så kunde jag inte se vad det var. Jag vet bara att det var mörkt, kallt och läskigt. Så jävla läskigt. Däremot hann jag inte falla så långt för jag blev räddad på vägen ner och det är jag sjukvården evigt tacksam för.

 

Det svåraste med det här är att förklara för omvärlden hur det känns att ha ångest och panik. Min handläggare kunde inte kalla mig deprimerad för det var inget jag var. Jag kom till mina samtal glad och full med energi - precis så som jag är. Det är där andra människor ofta missförstår mig och tycker att jagsäger emot mig själv. Hur kan jag vara glad och possitiv samtidigt som jag varendra kväll ligger och vrider mig i gråt för att jag är så ledsen? Antingen är det tidigare erfarenheter och minnen, eller så är det medfött. Min kropp (eller hjärna) är full av ångest och oro och efter 20 år kunde jag inte hålla det inne längre. Jag kan inte hantera min ångest och min rädsla. Det är det som är mitt problem. Eller snarare - det är det som är jag och som har blivit ett problem för mig.

 

En annan grej man ofta misstförstår mig på är hur jag kan säga att jag är den lyckligaste tjejen i världen samtidigt som jag ofta gråter i min pojkväns knä. Det är inte alls samma sak och min lycka och min ångest hör inte ihop. Jag är lyckligast i världen med Daniel men min hjärna mår inte alltid så bra. Nu låter det som att jag är sådanhär alltid och det får ingen någonsin tro. Detta är symptom som kommer till mig under stress eller under förändringsperioder.

 

Just nu är det mycket som händer i mitt liv vilket gör att jag har hamnat här igen. På kanten. Min hjärna vill falla - det är det lättaste alternativet. Faller jag ner så slipper jag tänka för då blir det helt plötsligt okej att må som jag gör. Då går jag med på att jag är sjuk och att jag inte klarar det här själv. Min kropp vill stå här på kanten - det är det alternativet som är varken eller. Att känna hur vinden ena dagen trycker mig bakåt, tillbaka upp på land, och den andra dagen tyrcker mig framåt, mot stupet. Att inte veta hur det ska kännas från den ena dagen till den andra och låta tiden bestämma över sin egen gång. Mitt hjärta vill kliva tillbaka in på land - det absolut svåraste men bästa alternativet. Stå på land och känna mig trygg varenda dag. Inte tveka en sekund på någonting, inte vara orolig eller rädd för det minsta och veta att jag klarar allt på egen hand. Med mitt hjärta menar jag tre saker. Min kärlek, mitt hjärta och Daniels hjärta. För hur kommer det sig att lilla jag, som kräver så mycket mer energi av min omvärld än vad jag ger dem har hittat en pojkvän som förstår mig och som förstår allt det här trots att jag svarar att jag inte vet på både vad som är fel, vad som tynger mig, hur jag mår och vad vi ska göra åt det. Hur kommer det sig att jag av alla människor har hittat en pojke som spenderar timmar på att trösta sin gråtande flickvän när hon inte ens kan uttycka sig och förklara vad det är som gör henne ledsen? Han bara gör det, min älskade pojkvän bara gör det. Det är helt otroligt!

 

Även om det är mörkt, kallt och jävligt läskigt just nu så är jag säker på vilket alternativ och vilken väg jag kommer välja. Även om det blir det tuffaste jag någonsin gjort och den längsta, krokigaste, guppigaste väg jag någonsin gått så vet jag att jag med hjälp av mitt hjärta, min kärlek och min älskade pojke en vacker dag i vår kommer hitta fram. och min vackraste prins, lova att du står ut med mig tills dess ♥ Jag kommer älska dig för evigt, i nöd och i lust.