.

Två dagar innan min tjugoårsdag, dvs för ett halvår sen om några dagar, var jag med om det värsta jag upplevt någonsin. Det kan låta som en överdrift men för mig var det det värstastevärsta någonsin. Det faktum att min dåvarande pojkvän och jag gjorde slut dagen innan var ingenting jämfört med detta, som egentligen inte var mer än att jag gick in i ett rum fullproppat med människor jag inte kände. Utelämnad och helt utan kontroll, med en mamma som nästan fick bära in mig. Vem var jag? Vem hade gjort såhär mot mig? Vem skulle jag bli?  Hur såg framtiden ut? Skulle jag ens ha någon framtid?

Att leva med ångest. Att leva ett helt liv med ångest. Att varje dag, under 10 år, 3650 dagar, känna sig själv bli uppäten inifrån. Att på riktigt tro att ens hjärta ska slå sig ut genom bröstkorgen för att det slår så fort och så hårt. Att faktiskt vara helt säker på att man rätt var det är inte längre kommer kunna andas för att strupen svullnar, bröstkorgen tycker innåt och för att man har hyperventilerat så länge att man fysiskt inte längre är medveten om vad som händer. Att man ibland svimmar. Att aldrig aldrig aldrig någonsin veta vad som kommer hända och när det kommer hända, och varför. Att vara helt utelämnad. Att vid 20 års ålder inte veta vem man är. Att behöva ljuga för alla man älskar för rädslan av vad dem ska tycka. Att aldrig kunna se sig själv i spegeln utan att se rakt igenom. Att aldrig kunna gå förbi en spegel utan att lägga märke till hur ens kropp ser ut just idag. Att i 10 år vara så kropps- och självmedveten att man vet mer om sin kropp än vad man borde, utan att ha en aning om vem man är. Att ibland kräkas upp sin mat, för att ångesten tar för stor plats i magen. Att ibland inte kunna svälja sin mat för att ångesten har krupit upp i halsen. Att inte kunna se sin mamma i ögonen när hon frågar hur man mår eftersom att man inte vill att hon ska höra svaret.

Att faktiskt tro att man inte kommer orka leva så mycket längre till. Att be sin mamma gå ut ur rummet när psykologen ställer frågan "Har du någonsin tänkt på att ta ditt liv?". Att varje dag dem senaste 365 dagarna få minst en panikångestattack som håller i sig i 2 timmar. Hur blir man någonsin människa igen efter det?

När jag för ett halvår sedan klev in i det där rummet hade jag ingen aning om att det skulle bli den värsta dagen i mitt liv. När flera vuxna, utbildade läkare säger till mig att jag inte kommer kunna klara det här själv. Jag har alltid klarat mig själv. Att jag behöver medicinsk hjälp för att överleva. Piller som förändrar min hjärna.

Jag har aldrig någonsin erkänt det här. Jag skulle egentligen aldrig gå ut med det. För jag trodde aldrig att det skulle bli bra. Men. Jag tog min sista tablett för några veckor sen och sedan dess har jag inte kännt på ovanstående sett en enda gång. Jag är inte kristen, men jag tror på Gud. och om Gud finns så tror jag att han har bestämt sig för att det är min tur nu. Min tur att leva. På riktigt.