.

Jag ska förklara en sista gång och sen vill jag aldrig mer höra någon fråga, anklaga eller prata om det igen, okej?! För det gör så jävla ont i mig; avundsjukan, hatet eller vad det nu är ni verkar lida av.

För snart ett halvår sen fick vi veta det, människan va ett monster. Så den historian är körd så många gånger så den tänker jag inte ta igen men den är ändå anledningen till allt. Alexandra Chatall är utan tvekan min bästa kompis, eller nej hon är inte ens en kompis, hon är en vän. Världens bästa människa på alla vis och det finns eller har aldrig funnits någon som varit där för mig som hon är och har. Kom inte och säg att ni visst också varit det, för det är jag fullt medveten om men det här är på en helt annan nivå, ni kan inte ens föreställa er! Jag vet att jag också varit och är allt för Alexandra, vår vänskap är inte som någon av eras, det kan jag lova!

Nu, varför låter ni mig inte vara den här lyckliga människan som hittat tillbaka till livet. Alla som känner mig någorlunda väl vet vilka problem jag haft, med synen på mig själv och synen på hur jag tror andra ser mig. Jag har aldrig haft något självförtroende och jag har låtit alla som velat få trampa på mig. Den här människan, hon ni hatar att jag älskar, har gjort mig till en människa jag fullkomligt älskar, ska inte det vara okej? Jag har med hennes hjälp hittat in i mig själv och tagit itu med saker jag aldrig gjort annars. Hon har gett mig en stil, en kraft och en styrka att vara den jag är, men ni accepterar det inte, vad är problemet?

Och ja, min personlighet är inte vad den va förut men nu kanske ni förstår varför?! Mitt umgänge är heller inte detsamma, jag har inget umgände, nöjda? Vi gör allt tillsammans, allt och lite till, men vad rör det er? Vi rör oss bland folk och vi gör sånt vi tycker är roligt, vi lever livet och vet var den andre står hela tiden. Det är tom så att våra mammor smsar oss "kommer du/ni hem till middagen?", jag har en säng hos Alexandra, vi delar garderob och skor, igår och idag hade hon min bh på sig, vi tvättade håret tillsammans idag. Vi är som gjorda för varandra och inget i hela världen skulle skulle kunna mätas mot henne.

Eftersom inget av det här rör er, förutom att det stör er, så låt mig vara? Jag saknar de vänner jag hade förut, det gör jag och jag saknar scuffisarna, lägrerna, bua och Bella, det gör jag. Men inget kommer kunna bytas mot Alexandra, kan ni förstå det?! Sluta gör mig så jävla ledsen, snälla.