.

Vad tar man sig till när man vet att man har folk emot sig? Allt vi fått utstå, ni vet ju själva. Först fick vi vara med om skiten och sätta våra liv på att vi skulle rädda henne till varje pris. Vi skulle förlora våra liv genom att sjunka så lågt som till hennes nivå, för att hon själv inte skulle tro att hon va ensam. Vi satt där, dag ut och dag in, försökte få henne att förstå att hon va lika mycket värd som alla andra. Vi intalade henne att hon va vacker och stark, modig och duktig. De gånger vi skulle ha roligt tillsammans slutade alltid i kaos, hon blev ledsen och vi tröstade. Än en gång fick vi ställa in för att hon mådde dåligt. Vi följde henne var hon än gick, blev arga på varandra för att vi till slut inte orkade. Vi var ju bara människor! Vi insåg att vi aldrig skulle kunna rädda henne och fick leva med tanken på att hon en dag faktiskt kunde bli mördad, och det skulle vara vårt fel. Det visste vi. Vi älskade henne, hatade oss själva. Sen fick vi veta att hon suttit och kommit på allt. Inget av det hon hade berättat för oss var sant. Hon hade aldrig varit med om de sjuka saker hon sa. Vi hade aldrig varit i fara, så heller inte hon. Vi hade varit tysta i onödan. Hållt allt inom oss i onödan. Hjärtat hade exploderat av sorg och hat, i onödan. Allt var i onödan, allt allt allt! De vänner vi mist, den familj vi valt bort, de saker vi gjort, allt-var-i-ONÖDAN! För hennes njutnings skull..

Visst, allt är över och hon är bortglömd. Men känslorna kommer fram ibland. Jag inser hur mycket mitt liv är värt. Tillsammans är jag och Alexandra starkare än allt. Vi har bestämt oss för att till varje pris klara oss igenom stormen av det oförståliga. Trots att vuxna människor (de ska kallas kloka) har mage att kalla oss kränkare..Det finns de som anser att vi gjort fel och bör straffas för det. Vi har inte gjort någonting. Kan man bli ankladad och bötlfäld för att inte vilja vara någons kompis?

Vi har som sagt bestämt oss för att klara av det här, till varje pris, och jag vet att vi har många som stöttar oss. Men det kommer bli svårt och vi behöver all hjälp vi kan få. För just nu finns det de som gör allt för att sabba. Inte sabba på ett konkret sätt, utan förstöra för mig. Jag personligen tycker att skitsnack är tillför mellanstadiet och småbarnsåldern och inte bland blivande vuxna. Det är inte snällt att hjäntvätta en icke-vetande människa, försöka få den att automatiskt hata. Det är inte snällt att två-två sitta och prata skit om en tredje, inför den fjärde när den tredje inte är närvarande. Det är heller inte snällt att medvetet göra någon ledsen och känna sig obehövd då den egentligen inte gjort något.

Jag ville bara säga det. Min vardag, min sanning.