.

Ibland blir jag... vad ska jag säga? Inte ledsen, inte arg, besviken? Ja kanske. Ibland blir jag besviken. Visst måste jag stå för det jag skriver och de bilder jag lägger upp på min blogg, det är jag medveten om. Jag är glad att jag inte kan se vilka mina besökare är men jag är nästan säker på att minst ett par av dem är min mamma, min pappa och min syster. Kankse till och med min bror? För mig är det ingen anledning att inte publicera det jag vill. Det finns bilder taggade på mig på facebook som ingen av dem överhuvudtaget borde se, men jag har valt att inte ta bort min tag för att jag tycker dem är värda att se vem jag är. Jag skulle kunna göra det så mycket lättare för mig genom att avtagga mig från alla bilder på facebook, skapa "limited profile" och ta bort min blogg, men hur kul är det? Jag vet att mina föräldrar vet vad jag gör, och precis som alla andra har "vi pratat" om det. Min mamma kan sitta och titta på bilderna och skratta, hon uppsattar när jag har roligt. Sedan kan man ju diskutera om hon tycker det är okej eller inte.

Det jag vill komma fram till är att till och med mina föräldrar accepterar det jag gör till större grad än vad vissa av mina kompisar gör. Vissa av dem har jag inte träffat på hur länge som helst och de "håller koll" på mig genom min blogg och bilddagbok. Jag kan förstå att vissa saker är "chockerande" för vissa, men låt det va. Jag är inte ert ansvar. Jag kan stå för det jag gör helt själv och ingen kan få mig att bli någon jag inte vill vara.

Over and out