.

Två dagar innan min tjugoårsdag, dvs för ett halvår sen om några dagar, var jag med om det värsta jag upplevt någonsin. Det kan låta som en överdrift men för mig var det det värstastevärsta någonsin. Det faktum att min dåvarande pojkvän och jag gjorde slut dagen innan var ingenting jämfört med detta, som egentligen inte var mer än att jag gick in i ett rum fullproppat med människor jag inte kände. Utelämnad och helt utan kontroll, med en mamma som nästan fick bära in mig. Vem var jag? Vem hade gjort såhär mot mig? Vem skulle jag bli?  Hur såg framtiden ut? Skulle jag ens ha någon framtid?

Att leva med ångest. Att leva ett helt liv med ångest. Att varje dag, under 10 år, 3650 dagar, känna sig själv bli uppäten inifrån. Att på riktigt tro att ens hjärta ska slå sig ut genom bröstkorgen för att det slår så fort och så hårt. Att faktiskt vara helt säker på att man rätt var det är inte längre kommer kunna andas för att strupen svullnar, bröstkorgen tycker innåt och för att man har hyperventilerat så länge att man fysiskt inte längre är medveten om vad som händer. Att man ibland svimmar. Att aldrig aldrig aldrig någonsin veta vad som kommer hända och när det kommer hända, och varför. Att vara helt utelämnad. Att vid 20 års ålder inte veta vem man är. Att behöva ljuga för alla man älskar för rädslan av vad dem ska tycka. Att aldrig kunna se sig själv i spegeln utan att se rakt igenom. Att aldrig kunna gå förbi en spegel utan att lägga märke till hur ens kropp ser ut just idag. Att i 10 år vara så kropps- och självmedveten att man vet mer om sin kropp än vad man borde, utan att ha en aning om vem man är. Att ibland kräkas upp sin mat, för att ångesten tar för stor plats i magen. Att ibland inte kunna svälja sin mat för att ångesten har krupit upp i halsen. Att inte kunna se sin mamma i ögonen när hon frågar hur man mår eftersom att man inte vill att hon ska höra svaret.

Att faktiskt tro att man inte kommer orka leva så mycket längre till. Att be sin mamma gå ut ur rummet när psykologen ställer frågan "Har du någonsin tänkt på att ta ditt liv?". Att varje dag dem senaste 365 dagarna få minst en panikångestattack som håller i sig i 2 timmar. Hur blir man någonsin människa igen efter det?

När jag för ett halvår sedan klev in i det där rummet hade jag ingen aning om att det skulle bli den värsta dagen i mitt liv. När flera vuxna, utbildade läkare säger till mig att jag inte kommer kunna klara det här själv. Jag har alltid klarat mig själv. Att jag behöver medicinsk hjälp för att överleva. Piller som förändrar min hjärna.

Jag har aldrig någonsin erkänt det här. Jag skulle egentligen aldrig gå ut med det. För jag trodde aldrig att det skulle bli bra. Men. Jag tog min sista tablett för några veckor sen och sedan dess har jag inte kännt på ovanstående sett en enda gång. Jag är inte kristen, men jag tror på Gud. och om Gud finns så tror jag att han har bestämt sig för att det är min tur nu. Min tur att leva. På riktigt.

Goddag mina fina! Idag hade jag min enda sovmorgon på läänge och jag vaknade självklart av mig själv innan 8. Så det var bara att gå upp, slänga i sig en proteinshake och åka iväg till gymmet. Det blev inget stenhårtpass men på 50 minuter hann jag springa drygt 5 km och några benövningar, sen kurrade magen. Åkte hem och åt frulle och gick direkt ut på en liten powerwalk i solen. Tänkte passa på medans det inte var isbjörnskallt ute. Hahaa.

Nu har jag badat, tvättat och pluggat. Meningen var att jag skulle på föreläsning kl 13 men alla mina tjejer bangade så då gjorde jag det med. Vill inte vara sämre jag, hehe. Så hela förmiddagen och eftermiddagen får gå åt till att läsa istället. 100 sidor om hur ett foster i magen påverkas av omvärlden, på engelska. Går sådär bra faktiskt. Nu är det dock lunch- och Gossip Girl-paus. Ciao.

Igår var en skitdag. Alla hjärtans dag var en skitdag. Det säger jag inte för att jag är singel och bitter (eller jo lite) utan för att det var en riktig skitdag. Jobbade halvdag min sista dag på praktiken och grät som ett litet barn när jag gick därifrån. Min minsta lilla 1-åring vägrade släppa mig när jag skulle sätta ner honom efter att ha sagt hejdå och de andra barnen stod vid grinden och vinkade och skrek "heeedåååå". Det var hemskt. Sen direkt därfrån till jobbet i farsta för att jobba i tre timmar. Höll på dö av värmeslag. När jag väl kom hem hade jag en miljard sidor att läsa i skolböckerna. Somnade kl 21.

Idag har det varit en bättre dag. Fick träffa mina älskade tjejer igen och fick en ros i alla hjärtans dags present av min bästa camilla. och blivande sambo.

Är så himla sjuk. Har dubbelsidig infekterad öroninflammation. Kill me. Tack imunförsvaret. Nu ska jag laga mat, som kommer ta en halvtimme att äta. Det knastrar i hela min hjärna såfort jag öppnar munnen.

Efter två hela veckors praktik så kommer den här helgen bli tillägnad ännu mera jobb. Har jobbat på Nilsons hela dagen idag och jobbar hela dagen imorgon. och på måndag är det dax för praktik igen. Det är vad jag kallar hard work work. Men jag är ju inte den som är den, jag tycker ju om att jobba.. fast inte just nu när jag är sjuk och har luftrör som inte vill funka, kanske. Därför var det ganska skönt att komma hem och dö i soffan nu.

Sen sist har jag hunnit bli rödhårig (är inte alls van ännu) och bokat en tatueringstid. Så på onsdag skaffar jag min tredje tattoo och jag är mer taggad än någonsin. Det var det. Ciao.

Hej mina fina! Söndagkväll efter en vecka av mycket jobb (praktik), mycket tankar och mycket känslor. Sitter just nu i sängen och lyssnar igenom min spotifylista och tänker på hur mycket känslor musik väcker, och hur många minnen som är förknippade med vissa låtar. och lyrics, ibland undrar jag om vissa låtar är skrivna för just mig. Som den här eller den här.

Ja people, ibland är det inte lätt. Det som får mig att orka just nu är

praktiken (älskade älskade barn)
mina satsningar på gymmet
att jag både har ett jobb och snart en utbildning
mina och camillas planer
min mamma