.

När jag var yngre trodde jag på Gud. Det gör jag väl kanske fortfarande, för det finns något inom mig som säger att det är fel av mig att inte göra det, men inte på samma sätt som förut. Jag har aldrig varit troende, bara trott på Gud. Att det finns någon, eller något, som tar de beslut man själv inte är förmögen att ta. Som ett sätt att ha någon, eller något, att falla tillbaka på de dagar världen rasar samman.

 

Efter år av självständighet och år då jag stått på enbart mina egna ben så har jag mer och mer börjat tro på mig själv än på Gud. Att allt jag gör och allt jag är på ett eller annat sätt får konsekvenser och att det är mitt sätta att leva och aggera mot andra som bevisar vem jag är och som styr min framtid. Det är inte lika snällt mot självförtroendet att tro på sig själv som att tro på Gud eftersom att det här innebär att det är jag själv som tar alla beslut, varesig jag är förmögen att ta dem eller inte och att det är mig själv jag faller tillbaka på de dagar världen rasar samman, gång på gång. Jag ger mig själv skiten och tillskillnad från Gud så förlåter jag inte mig själv för det jag gör.

 

Att inte tro på Gud och att inte tro på att någon löser alla ens problem och räddslor är bland det läskigaste jag varit med om. Jag kan inte längre njuta av stunden utan att tänka på vad den stunden kommer att ge mig för konsekvenser i framtiden. Att hela tiden vara så medveten om det man gör och säger tar så mycket av min energi, som jag så gärna skulle vilja lägga på något annat.