.

Slutet på 2012 har varit det bästa någonsin. September till december har varit de met lyckosamma måmader i mitt liv - fyllda med kärlek, skratt. känslor, kärlek, framtidsplaner, trygghet, kärlek, pussar och ännu mer kärlek. De har också varit de mest känslosamma månaderna i mitt liv - förutom alla kärlekskänslor, tårar, kval, acceptans, skratt, lyckorus och ännu mer tårar.

 

Den 31 augusti var första dagen av mitt och min älskade Daniels förhållande. Hur vi träffades och hur länge är vår grej. Det är någonting som jag känner att jag inte vill dela med någon annan än honom. Det är våran lilla hemlighet och så vill jag ha det. 2 september fyllde jag 21 år och var enligt mig själv officiellt vuxen. 13 september blev jag och min älskade pojke officiellt tillsammans. Det var då vi berättade det alla våra kompisar redan visste om, det var vi. Jag grät av lycka och om jag den dagen hade insett vilken kille det var som satt framför mig och sa att han ville vara min, hade jag gråtit ännu fler lyckotårar. Han är bättre än bäst och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att mitt förhållade skulle vara såhär bra och att  min pojkvän skulle vara så vacker, omtänksam och snäll som han är. och snygg - herreguuuuud vilken sjukt snygg pojkvän jag har!! Han är så snygg att jag kan stå och titta på honom i flera minuter när vi är ute bara för att försöka inse att han är min och att jag inte drömmer.

 

Någon gång i mitten på oktober släppte min mamma bomben om att hon skulle gifta sig med John. I Sydafrika över julen. Utan familj. Utan barn. Utan barnbarn. Utan mig. Jag har i år gått och fantiserat om hur min mammas bröllop skulle vara för jag har ju både sett och förstått att den dagen skulle komma. Jag hade förberett ett tal i mitt huvud och jag hade velat vara min mammas tärna trots att jag är vuxen. Jag hade fantiserat om hur fin min mamma skulle vara och hur jag skulle fått presentera mig för gästerna som brudens dotter. Hur jag skulle passa upp på min mamma och vad jag skulle ge henne i bröllopspresent. Hur jag skulle dansa vals med min storebror och hur jag skulle njuta av dagen, som om det vore mitt eget bröllop. Så en kväll berättade hon att hon skulle gifta sig och att det skulle vara i Sydafrika, i samma mening. Det kändes ungefär som att hela min värld rasade samman. Mitt luftslott sprängdes i 70 000 bitar och jag började störtböla. Jag kunde inte ens vara göad för hennes skull. Då.

 

Under november och december hade jag min långa praktik. Det var mysigt och stundvis väldigt roligt. Men jag kände redan på en gång att något var fel. Det här var inte vad jag ville. Jag började tvivla. Det gjorde att varenda dag blev en plåga. Jag fasade för att gå upp på morgonen och åka till praktiken, fastän att det egentligen var roligt. Vägen dit blev en pers, vägen hem förjävlig. När fredagseftermiddagen kom led jag vid tanken på att det var ca 65 timmar kvar tills jag skulle tillbaka. Samtidigt föröskte jag hitta tid till att träna och vara med min älskade pojke. När jag var med Daniel under den tiden var det som att hela världen stannade och jag var bara där just då. Så mitt i känslostormen så hade jag mitt ljus, min kärlek. Nu förstår ni vad den killen gör med mig.♥

 

Idag var jag på arbetsintervju, fick deltidsjobb och skickade in min ansökan till CSN om att sluta studera. Jag flyger alltså in i 2013 med nytt jobb och utan studier. Jag är så sjukt nervös och lycklig på samma gång. Om allt går som det ska har jag dessutom en egen lägenhet i februari. Vad kommer hända nu? Hur mycket kommer jag att jobba? Vad kommer förändras? För första gången i mitt liv är jag såå glad över att inte ha någon aning om någonting. Vad har hänt med mig?

 

Jag vet vad som har hänt med mig. Han heter Daniel - han ger mig liv, han ger mig hopp, han ger min trygghet, han ger mig allt, han ger mig förståelse, han ger mig tröst, han ger mig tid, han ger mig förstånd och det bästa av allt - han ger mig kärlek. Så sjukt mycket kärlek ♥