.

Det finns ett uttryck som säger att 'det är inte lätt när det är svårt' och det är sant, för det är fan inte lätt när det är svårt. Enda sedan mitt förhållande gick åt helvete för en knapp månad sedan så har all min ångest eskalerat. Min tillvaro är som en berg-och dalbana och jag känner inte igen mig själv. Jag har alltid varit en glad tjej men just nu är jag ett vrak. Jag sover, äter, tränar, pluggar och jobbar. Jag måste ha full kontroll över min vardag och jag kan inte göra något utöver det som är bestämt. Då kraschar det.

Jag har inget av det jag en gång var kvar och mina känslor ska vi inte ens prata om. Dem håller vi, sakta men säkert, på att döda. Man kan inte fråga mig vad jag vill, för jag vet inte. Man kan inte fråga mig hur jag mår, för det varierar från minut till minut. Man kan inte lämna mig ensam för jag klarar mig inte själv.

Samtidigt så finns den lilla gnistan kvar där inne inuti mig som jag hoppas ska sprida sig till hela mig. och det är här det svåra kommer in, den måste försvinna innan jag kan bygga upp något igen. Jag måste alltså döda allt som är jag, allt som jag älskar med mig själv, för att kunna börja leva igen. Att behöva veta att det är så gör mig mer ledsen än något annat på hela jorden.