.

Många frågar mig varför jag har valt att tatuera in "I'm a fighter, I'll never give up", som att det är fel att ge sig själv så mycket cred. Nu i efterhand så förstår jag att det är ganska vågat och att jag kommer få mycket frågor och kommentarer, och så får det vara. För jag är så nöjd och jag har rätt att vara nöjd.

Många av er vet vad jag varit med om, vad jag har fått utså och hur länge det pågick. Att ena krisen avlöste den andra i många många år. Och jag står här idag, har tagit ikapp och hänger med. Jag har fått många ärr och ett av dom är ilska. Jag blir arg när jag egentligen är ledsen, för jag har lärt mig att inte gråta. Jag blir arg när andra säger åt mig vad jag ska göra, för det har jag levt med hela mitt liv. Jag blir arg när jag inte får göra som jag själv vill, för det är först nu jag får göra det. Hade jag inte tränat så mycket som jag gör, kan ni ju bara tänka er hur jag hade mått och vad jag gjort. Så nu vet ni det med.

Många av er vet allt, andra lite, vissa inget. Och jag vill bara förtydliga att det är okej att fråga, för jag vill så gärna berätta egentligen. Även om jag inte pratar om det. Jag är liten och det är så mycket som tar så stor plats där inne. Jag har mina knep för att orka och ett av dom är att titta ner och bli påmind om vad jag faktiskt är. En kämpe. Och komma ihåg vad jag aldrig ska göra. Ge upp.