.

När jag inte kan sluta tänka och när tankarna flyger iväg alldeles för långt, när jag står på tå och ytan ändå inte går att nå brukar jag inbilda mig framtiden. Naturligtvis som en utopi. Jag brukar drömma. Inte som man gör på natten, utan på dagen, dagdrömma. För mig är drömmarna det viktigaste som finns, för i min utopi gör jag det jag vill göra och är som jag vill vara.

Min högsta dröm, som höll mig uppe trots att jag stog på tå och ytan inte gick att nå, den flög iväg. Den hade varit min i 3 år och kämpat med mig dag ut och dag in när jag trodde jag skulle dö, bli ett ting och försvinna. Men den drömmen flög iväg, den krossades och jag grät. Jag kan gråta nu också när jag tänker på den men jag vill inte för anledningen till att jag hade drömmen var för att jag va svag och ville visa mig stark.

Jag har alltid varit liten (liten som i inte så stor) och många tvivlar på min förmåga att göra det som de "inte små" kan. Om jag kan göra 20 armhävningar på tå med min lilla kropp, kan någon annan göra 50 och har dessutom armmuskler som är 3 gånger så stora som mina. Att den här "någon annan" är en kille är inget den tänker på men han kan göra mer än dubbelt så många armhävningar och har 3 gånger så stora biceps än mig, that's my vardag. Jag är stolt över att känna glädje i att träna och jag är stolt över att min kropp klarar så pass mycket som den gör.

Men min dröm flög iväg...

Min högsta dröm skulle bevisa för alla andra att jag också kunde och den skulle bevisa för mig att jag kunde. Jag skulle ta i tills jag spydde och jag skulle springa tills bena vek sig. Jag skulle träna precis så mycket man skulle träna och jag skulle stå där på morgonen redo, efter lunchen redo och på kvällen redo. Det skulle svida så in i helvete och jag skulle älska det. Lika lätt som pappret damp ner i brevlådan - lika lätt tog drömmen sina vingar och flög iväg.

De ansåg att jag inte var tillräckligt perfekt och att lumpen skulle inte vara något för mig