.

Jag har så ont i magen just nu. Och inte bara det, jag har en känsla i kroppen jag inte riktigt kan beskriva. Det är en blandning av nedstämdhet och hat, tillsammans med äckel och frustration. Jag måste få ut det men hur vet jag inte. Jag orkar verkligen inte ta allt igen men jag tror att de flesta vet att vi varit med om en del på sista tiden. Och jag vet att ingen av oss skulle klarat det här utan varandra. Vi har blivit varandras stöttepelare och alltid funnits där när den andra mått dåligt. Det har inte funnits någon annan än varandra att prata med eftersom ingen vetat, vilket har lett till många timmars umgänge. Det har också lett till att jag funnit en vän för livet, en människa jag aldrig någonsin kommer släppa! Det kan hända att jag ligger sömnlös nån natt och tänker på hur jävla mycket jag älskar henne och hur jävla lycklig jag är som får kalla henne min bästavän. Ingen kommer någonsin förstå det vi har och ingen kommer någonsin förstå att jag inte klarat det här om det inte var för henne...<3

Det finns också en del andra saker människor i min närhet inte tycks förstå. Och det är allting. Det som jag just beskrivit verkar inte fastna i era huvuden! Jag om någon är besviken på en del av mina "vänner". Jag får hela tiden, senast idag, höra att den gamla sofia va bättre. Ingen tycks kunna beskriva den gamla sofia men ni är på det klara med att den iaf va bättre. Det verkar som att ni bara vill få ut er lycka ur mig, att jag ska vara er till lags! Ni verkar inte vilja att jag ska vara lycklig och mig själv till lags. Ni ser bara det ni inte gillar med mig och ni inser inte att det faktiskt är hennes förtjänst att jag ens är en sofia.

Jag ber er nu, en sista gång; snälla låt mig vara! Ni behöver inte påpeka mina fel dagarna i enda, jag är redan medveten om vad ni tycker är fel på mig. Jag försöker hela tiden göra så mycket som möjligt för mina vänner, men någonstans måste jag även hinna med med mig själv. Jag kommer inte orka om de jag trodde älskade mig i fortsättningen bara ska klaga och trycka ner. Ni måste väl själva förstå att det inte är så lätt att leva med sig själv och veta att man inte är något att ha? Så snälla, sluta bara. Det här gör ont i mig. Jag vill inte mer.

Och nej jag försöker inte vara som Alexandra, jag älskar henne! vilket inte  är inte samma sak.